Ni kanske har märkt att jag inte har varit så mycket personlig på sistone.
Jag har mina anledningar...

 

Allt är inte så perfekt i livet har jag märkt, och jag känner mest att jag har motvind vad jag än gör.
Att utbilda sig till frisör är inte som att gå i klackskor på gatorna i Paris.
Det är mer som i gamla stan. Man fastnar med klacken överallt mellan kullerstenarna.

 

Men det är egentligen inte själva frisör som tynger ner mig utan det är allt runt om.
Skulle kunna göra världens längsta lista på vad jag är trött på.

 

Men det finns en sak jag måste banka in i skallen på mig nu. Jag kan inte gå runt och tycka synd om allt och alla.
Jag, min hälsa, måste gå i första hand nu.
Och får jag inte stöd av människorna jag har runt om mig, då kan ni låta mig va.
Jag är less på att gå ner i vikt, ha ingen ork, känna mig yrslig och nu inte ens kunna äta mat utan att få ont.

 

 

I veckan ramla jag ihop här hemma och som tur hade jag pappa bredvid mig.
Det hade kunnat gått riktigt illa men jag hade turen på min sida den här gången.
Vad händer nästa gång?